Igår kväll öppnades ett till asylboende här i vår lilla kommun, det andra i ordningen.
Så i morse på min morgonrunda bestämde jag mig för att gå förbi det här boendet, kanske mest för att jag var nyfiken, vad vet jag.
När jag gick förbi stod det en man utanför och rökte sin morgoncigarett. Jag log och sa hej, som man gör om man har minsta gnuttan anständighet i kroppen.
Jag vet inte om jag sett någon verkligen le med precis hela kroppen förut, men det var vad den här mannen gjorde när han svarade "morgon".
Rörd över hans reaktion vandrade jag vidare och spenderade följande två timmar av frisk luft och benplågande med att tänka på den här mannen.
Jag kan förstås inte veta vad han tänkte men, han verkade genuint glad över att vara där han var och jag hoppas ett vänligt bemötande en kall fredagsmorgon också var uppskattat. Ett leende och ett hej kan betyda mycket i en svår stund och även om jag inte vet om mitt leende betydde något för honom så betydde hans leende att jag mått bra hela dagen.
Det värmer förstås också att se alla underbara medmänniskor i den här kommunen som arbetar ideellt och drar igång insamlingar mm för att hjälpa.
