Ok, så då befinner vi oss alltså i en situation där en "svårt parlamentariskt läge" blivit ett direkt överjävligt parlamentariskt läge.
Huvudet är så fullt av tankar och frustration att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Jag vet också att jag måste begränsa mig annars blir det här en kortare roman och jag tror inte ni har det tålamodet med mig.
Så om jag helt enkelt tar det jag är mest besviken/orolig över.
Media har ända sedan valet så gott som uteslutande pratat om vad SD kommer göra. Den senaste veckan har det här såklart eskalerat till rent absurda nivåer, som nådde sitt fasliga klimax igår runt 16-snåret när var enda journalist i Sverige, småsvettigt och otäckt upphetsat, basunerade ut att SD fäller regeringen.
Om vi ska vara ärliga, hade någon väntat sig något annat? Hade någon verkligen väntat sig att SD skulle ta sitt förnuft till fånga? Det här måste ju vara den mest väntade "nyhet" det senaste årtiondet?
Det media gör, och så många av oss med dem, är att låta 12,86% av riksdagen helt bestämma Sveriges framtid.
Borde det inte lagts mycket större fokus på alliansen och deras 39,43%? Vad tänkte de göra? Hur skulle de ta sitt ansvar för att 13 övergriniga och snarstuckna procent inte skulle få bestämma över alla andra?
Vore det inte mycket mer rimligt att de uppträder vuxet och nyktert?
Men inte ett ljud om det från media.
Och alliansen då? När de fått inviter så har de envist vägrat att förhandla. Är det att ta ansvar?
Nej långt därifrån.
Nu får vi se vad som händer, men det som oroar mig mest inför framtiden är; att om det politiska klimatet, framför allt i massmedia, fortsätter handla om vad SD vill och inte vill, och alla andra partier reduceras till "vi tycker inte som SD".
Då tror jag att ett Sverige vi inte vill ha inte bara är en risk, utan en illaluktande och intolerant verklighet.
Och så aftonbladet med sin trogna "Såhär påverkas din plånbok"
Det finns väl för fan viktigare saker att fokusera på just nu?!
